Bjarne Andersson 1944-2019

Det var en måndag morgon i september, en av mina kompisar meddelade per epost att Bjarne Andersson avlidit under föregående veckoslut. Jag läste det i en buss fylld av europeiska journalister på besök i Finland med anledning av det informella jordbruksministermötet i Finland. Hans död kom som en fullständig chock för oss alla. Han hade problem med hjärtat, men att allt skulle stanna så plötsligt hade ingen kunnat tänka sig.

Bjarne växte upp på en gård på Vessölandet, han har själv beskrivit en del av sin uppväxt, först i boken ”Mitt Hundliv” och senare i ”Skogsliv”. Han växte upp med både skogen och jakten.

Han hade redan massor av erfarenhet när han utbildade sig till forsttekniker och senare skogsbruksingenjör. Efter arbete i skogsindustrin och åtta år inom dåvarande Borgå-Sibbo privata skogsrevir började han undervisa på Västankvarn lantbruksskolor och senare inom vuxenutbildningen vid Ekenäs Forstinstitut, numera Axxell.

Med den bakgrunden kunde han som få kombinera teori och praktik, konkret och abstrakt. Han kunde ösa mängder av kunskap han hade skaffat från böckerna men också själv prövat ut i skogen. Under tretton års tid ledde han även förberedande kurser för viltmästare.

– Är jag lärare i skogsbruk, så måste jag själv bruka skogen, och när jag leder kurser i viltvård, så måste jag vara jägare och viltvårdare, sa han en gång till mig under en intervju jag höll på med om småvilt.

Och han levde verkligen som han lärde. Om sitt arbete med viltvård och med uppfödning av älghundar har han skrivit mycket fängslande i ”Mitt hundliv” från 2015. I boken kommer hans kärlek till våra fyrbenta vänner fram. Han skriver själv att han alltid har betraktat dem som en del av familjen. I övrigt lekte han med sin nya hundvalp kort innan livet så plötsligt lämnade honom.

Under sin lärarperiod kunde han ta ut sina studerande i skogen och visa hur skogsbruket går till i verkliga livet. Det var en väldigt stor fördel både för honom själv och hans elever.

Många är också de bidrag som Bjarne har kommit med till våra medier om skogsvård, inte minst till Landsbygdens Folk. Det kunde cirkla kring praktiska råd om vad man ska se efter när man avverkar, hur man ska skydda sig, hur man bekvämast kan lyfta en stock utan att skada ryggen. Det var också orsaken till att vi på redaktionen bad honom återkomma regelbundet i kolumnen ”Från mitt vindskydd” som vi skapade tillsammans med honom.

Bjarne köpte skogen på hemmanet Westergård som också var hans barndomshem och Västeräng av sin morbror 1993 och var därefter ägare av cirka 43 hektar skog. Skogen på Westergård hade han skött sedan han var kring elva år gammal, inte utan tuffa utmaningar.

I boken ”Skogsliv”, som utkom i fjol, berättar Bjarne hur han som tolv-trettonåring var ute med häst och släde för att hämta ved. Snön hade burit släden så länge den var tom, men med fullt lass sjönk den ner i snön och fastnade på en stubbe. I det ryck som uppstod brast en rem, men han lyckades reparera skadan med en bit ståltråd. Släden måste i alla fall tömmas och köras ett stycke framåt för att åter lastas.

Han fortsatte att sköta röjningar och förstagallringar själv ända till slutet. Jag har sett Bjarne i arbete i en gallring av tall. Han gick framåt systematiskt och snabbt, jag tänkte faktiskt att man behöver inte gallringsmaskin om man kan jobba som han.

När han tyckte det räckte för dagen, tog han på sig skidorna för att träna till det följande Vasaloppet. Han skidade fjorton av dem.

Som en följd av sin gedigna erfarenhet kunde Bjarne ta sig friheten att tillämpa allmänna råd i skogsvård, men också i viltvård till egna förhållanden på ort och ställe.

Bara som ett exempel tog han några år extra på sig innan han började röja och gallra i tallbestånd. Det blev senare än vad de allmänna råden i god skogsvård rekommenderade. Det motiverade han bland annat med att tallstammarna hålls rena för kvistar när de växer till sig i täta bestånd. Hans egna tillämpningar fungerade, det kunde ingen ifrågasätta. Men så kände han ju också nästan vartenda träd i sin skog, dess växtförhållanden och tillväxt.

Bjarne hade sysslat med julgranar och med stugbyggen redan en längre tid, men i synnerhet efter sin pensionering hösten 2008 kunde han ägna sig åt de här aktiviteterna på heltid – eller ska vi säga nästan på heltid, eftersom han var engagerad också i mycket annat, inte minst att skriva.

Men det var under pensionen han kunde utveckla sig själv som landsbygdsföretagare, vilket garanterat var en sorts kungstanke hos honom, om inte hela livet så åtminstone många år. Han var mycket upptagen av idén att man genom intensivt och mångsidigt arbete med skogen och det som den ger, kan optimera sina inkomster, också med en mindre skog som tillgång.

Själv satsade han utöver den konventionella skogsskötseln på försäljning av brännved, på julgranar och stuguthyrning. Han har ett värdefullt och samtidigt jordnära resonemang om det här i sin bok, ”Skogsliv”, som jag själv återkommer till med jämna mellanrum.

Bjarne och jag var inte överens om allt men hans resonemang om ett mångsidigt utnyttjande av skogen var en mycket starkt förenande länk mellan oss. Jag har inte haft kapacitet att förverkliga mina drömmar så som Bjarne hade, men det känns fortfarande som ett slags stöd, när han kunde visa möjligheterna på riktigt.

På Landsbygdens Folks redaktion minns vi Bjarne som en varm och aktiv människa och som en god vän. Han var omtyckt av väldigt många människor och älskad av sin familj.

Han sörjs närmast av hustru Elina och döttrarna Marika och Daniela med familjer.